Ibland undrar jag om tiderna inte håller på att förändras. Tillbaka. Sverige har länge varit ett förhållandevis jämlikt samhälle. Då tänker jag inte främst på ekonomiska villkor utan mer på relationer mellan människor. I Sverige säger vi sedan sextiotalet du till varandra istället för att hålla på att åbäka oss med ni och titulera varandra till höger och vänster. Men kanske är det fenomen på väg bort nu. Jag har en god vän som är par år yngre än mig. En kväll för några år sedan var vi tillsammans på väg till en fest. Det visade sig efter ett tag vara ganska knixigt att hitta fram till festvärdens lägenhet. Och nu till saken. Efter ett tag bestämde vi oss för att fråga om vägen. Min vän stegade fram till en kvinna som väl kan ha varit ungefär tio år äldre än honom och sa,
-Ursäkta mig, vet Ni vart X-gatan nummer X ligger?
Vadå Ni tänkte jag, du heter det. Jag frågade naturligtvis varför han hade tilltalat kvinna med ni istället för du. Han hävdade då att det var för att Ni är ett mycket artigare tilltal. Men så är det ju inte alls. Det här oroar mig faktiskt. Är vi på väg tillbaka till något obehagligt samhälle av Den enfaldige mördaren-typ där man måste säga ”ja direktörn” till någon som råkar vara chef på ett företag och ”nej herr doktor” till läkare även på fritiden? Och kommer chefer säga ”Kan fröken Larsson gå och sätta på lite kaffe är fröken Larsson god?” till sina anställda? Så vill i varje fall inte jag ha det. Någon måtta får det ändå vara.